Jag älskar min lilla blogg, den har alltid varit där för mig när jag har haft det som svårast, o jag känner att jag behöver skriva av mig lite i den.

Inte för att klaga, men jag känner mig jätte deprimerad verkligen, i neznam om det beror på att hösten är påväg.. Jag menar, det är i början av september och det är redan minusgrader på morgonen. Inte okay !
Jag har bosatt mig i mitt rum idag, och sängen har varit mitt shelter. Har varit stenförlamad vid vissa tillfällen idag, har jag haft tur så har jag kunnat resa mig för att halta till toaletten för att pee-pee. Vattnet som jag sköljer ner alla verktabletter med är inte till så mycket hjälp heller.. Bog mi pomogo.

När jag är sjuk eller som i detta tillfället, "injured" , så får jag så mycket tid att tänka och drömma mig bort. Och det är något jag hatar mest, det påminner mig om min depression förra året. Jag sov så mycket, låste ut mänskligheten och drömde mig bort varje dag, vilket var skönt för tillfället, för då slapp man alla som frågade hur det stog till, och om man mår bättre eller om man har ryckt upp sig lite, för man ville inte bli påminnd om skiten. Men det höll inte i längden, jag kom på mig själv vid flera tillfällen att jag hade glömt bort att det fanns en verklighet.. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, ali bas je bilo konstigt ono. Typ att, så fort det kom till att ta ett eget beslut och ta ansvar så stängde jag in mig igen, just för att jag hade glömt av verkligheten. sick..

En sak till som gör mig deprimerad är att jag inte alltid kan se eller träffa de jag vill vara med, jag vet inte om det beror på att sommaren är slut, att föräldrarna är hemma igen och att skolan har börjat? Eller att man väljer annat före att träffas, man vill ju inte va en jobbig pain-in-the-ass-människa men när saker går för långt ska man nog ta tag i situationen själv, för det är ingen annan som kommer lösa det åt dig.
Hata mig för att jag är den pain-in-the-ass-människan, men jag blir den när jag märker att stvari går för långt, typ som att man slutar prata med varandra, att man inte pratar med varandra på en hel dag, eller att man slutar skicka sms till varandra, typ en gång om dagen? Och naravno att man förstår att man är upptagen, men när kvällen kommer, det man har längtat till mest av allt, för att få prata en liiiiiiiiiten stund med den man saknar, så är det för mycket begärt.

Detta händer, när man tar saker och ting för givet, och tror att människan ska finnas vid din sida hela livet. Sånt händer bara inte. Been there, done that, lost a ocean of tears osv osv. Rubriken säger allt, make time, det är det allt handlar om, Tid.


Hugs&Kisses isabela